Så kom ångesten tillbaka...

Soluppgång i Piteå i slutet av juli

En natt som denna när regnet smattrar på taket och kylan smyger sej på är det inte svårt att förstå att den ångest som legat vilande i mitt bröst sliter sej lös och gör sej kraftigt påmind. Så länge jag inte har några krav på mej, så länge jag får pyssla med det jag för stunden tycker är roligt så går det bra... Men så fort jag MÅSTE göra nåt så blir det jobbigt, idag kändes middagsmaten som ett berg att bestiga.... Jag vet att K uppskattar att jag tillagat maten när han kommer hem men jag kunde inte förmå mej att göra det... Jag har kommit till det stadiet att det är skönast hemma, innanför mina egna väggar känner jag mej trygg här kan ingen komma åt mej... Jag gruvar mej för besöket på A-hälsan imorgon och efterföljande besök på jobbet...

*