Det kommer nog alltid att kännas så här...

Jag har kommit så långt att jag har kunnat rama in dom små hand- och fotavtrycken och ställt ramen i bokhyllan så att jag kan se den när jag sitter vid datorn... Och jag kan titta på dom utan att tårarna rinner nerför mina kinder, inte varje dag men för det mesta... Smärtan avtar och tankarna vandrar iväg åt annat håll, men jag kommer alltid att veta att jag hade ett litet liv i min mage... Ett litet liv som var älskat från första stund det upptäcktes!!

Jag kommer nog aldrig att bli densamma igen, det går inte att låtsas som att inget hänt men jag försöker att vara den gamla Lina... Hon som är glad, som har humor och är full av mystiska ideer som allt som oftast inte blir nånting av... Jag försöker verkligen men vissa dagar är det svårare... Nu är det inte bara förlusten av vår älskade lilla tjej som upptar mina tankar, jag kunde själv ha strukit med om det inte varit för dom två rutinerade ambulanssköterskorna som insåg att det inte alls handlade om en blindtarm... Jag är evigt tacksam att dom förstod allvaret... Jag har träffat dom efteråt och tackat...

Och all personal jag hade att göra med i Sunderbyn, jag önskar att jag kunde ge dom en bukett blommor allihopa... Jag fick den bästa vården man kunde tänka sej...

Nu har vi lite att fundera på, inför framtiden men först ska vi åka på semester och bara ha det skönt... Så till hösten tar vi nya tag...

*